Sista morgonen i Sälen ville jag gå på något ställe som skulle ge mig minnen att bära med mig hem, och jag stod i valet och kvalet mellan tre-fyra olika alternativ. Till sist bestämde jag mig för att testa Syndalsturen eftersom det ligger i ett område som jag inte har gått i alls.

Anledningen till att jag ändå tvekade var för att turen även gick i skog och inte enbart på fjäll, men jag hade inte behövt oroa mig. Detta var en otroligt vacker och skön led att gå. Totalt är den cirka 15 kilometer och det tog mig runt tre timmar, inklusive en frukostpaus uppe på fjället.

Jag parkerade vid första parkeringen vid Myrflodammen (Tandådalen). Första kilometern följer leden en liten grusväg tills man kommer fram till stugan vid själva dammen. SMHI hade lovat fint väder, men från det att jag gick ut till bilen och tills jag kommit till stugan duggregnade det hela vägen, så jag antog att väderleksprognosen var fel – som den ju oftast är.

Jag hann dock inte långt längs leden förrän de första solstrålarna tittade fram där jag gick längs Myrflodammen, som mer är som.. ja ett våtmarksområde kanske, än en damm. Marken var väldigt våt, och på många ställen låg vatten även ovanpå spången.

Efter att man passerat den långsträckta dammen går man upp i barrskog och passerar ytterligare några våta områden där man ser det vackra fjället till vänster om stigen. Ungefär 3,5 kilometer från parkeringen når man Kläppenskjulet (se bild längst upp i inlägget). Man kan inte sova där, men det finns bord och bänkar.

Från vindskyddet börjar stigen gå uppåt. Man passerar en vacker skogstjärn där jag verkligen rekommenderar ett stopp. Omgivningen är mycket vackrare där än nere vid vindskyddet. Stigen fortsätter sedan uppåt. Även att jag svettades lätt där jag gick så var inte stigen särskilt brant, utan tvärtom väldigt lätt att gå. Snart fick man belöning för de höjdmeter man lagt bakom sig när vyerna öppnade upp sig.

Min frukostvy

Leden går sedan i öppen terräng upp på Lägerdalsfjället där det är har berg och fjäll i alla riktningar. Här valde jag att äta min frukost och njöt med alla mina sinnen av platsen och stunden innan jag och min hund Gemini motvilligt började gå nerför andra sidan av berget.

Leden var lätt att gå även på den här sidan, och vyn ofattbart vacker. Längst ner delar sig stigen och man svänger av från Sälenringen mot Myrflodammen.

De sista fyra kilometrarna går genom skog, över myrmark och bredvid en vacker å.

Den här turen blev jag väldigt förtjust i och jag skulle absolut rekommendera den till alla som vill ha en rundslinga med vacker natur som tar några timmar att gå.

Inlägget Syndalsturen dök först upp på Hemomkringvandring.

I morse åskade det så att det stod härliga till när mitt alarm ljöd klockan 04.30. Blixtarna lyste upp stugan och det smällde och mullrade i stort sett konstant. Jag avvaktade därför någon timme med min och hundarnas morgonrunda.

Eftersom min stukade vrist trilskades bestämde jag mig för att börja gå längs Sälenringen upp mot Körskalsfjället och låta vristen vila på det plana asfaltsunderlaget de första och sista två kilometrarna. Därefter tänker jag gå vidare mot Östfjällsstugan och sedan så långt jag hann mot Källfjällsstugan innan jag var tvungen att vända för att hinna hem i tid för frukost med de övriga. Bilen parkerade jag vid Högfjällshotellet, precis vid Sälenringens och Södra kungsledens start.

När asfalten tog slut och gruset tog vid blev jag lite besviken eftersom det var som att gå på en krattad gång, inte som att gå i naturen, men jag såg fram emot att få gå på ”riktig” stig när leden svängde vid Östfjällsstugan. Döm om min förvåning när jag upptäckte att de tillgänglighetsanpassar även denna led (första delen av Sälenringen) med en tre brädor bred spång, precis som på delar av Sälfjällsturen som jag gick igår.

Så snart jag svängde av upp mot Källfjällsstugan blev leden lite ”roligare” och jag njöt av att komma ifrån det större stråket. I vanliga fall hade jag undvikit ”motorvägen” tidigare genom att gå off-road, men inte när foten är i det skick den var idag. Efter att ha gått någon kilometer uppför överraskades vi av tät dimma.

Dimman kom plötsligt och var så tät att jag knappt såg mer än nästa ledmarkering

Eftersom jag knappt såg till nästa ledmarkering valde jag att vända tillbaka nerför den steniga stigen och ta mig upp på den breda spången som jag tidigare beklagat mig över. Helt plötsligt var jag glad att jag hade en så tydlig led att följa tillbaka, för jag såg inte särskilt långt varken framåt eller åt sidorna i den kompakta dimman. Däremot såg jag faktiskt direkt när det var något som avvek från det vanliga bredvid stigen och jag var tvungen att stanna och fota laven med sina vackra röda sporer.

Efter denna upptäckt gick jag med lätta steg de sista kilometrarna till bilen, trots att jag inte hann fram innan himlen öppnade sig och gav mig en liten dusch.

Inlägget Dimmig tur dök först upp på Hemomkringvandring.