Idag skulle jag äntligen få spendera några timmar i ett av mina paradis på jorden – Rotsidans naturreservat i Höga Kusten.

Så här beskriver Länsstyrelsen området och jag kan för en gångs skull inte komma på någon bättre beskrivning själv så jag lånar den: ” Rotsidan är en fyra kilometer lång och låglänt kuststräcka, med vackert slipade och plana diabashällar. Här befinner du dig bland vindpinade kusttallar och dvärgvuxna granar. Området är lättillgängligt och idealiskt om du vill sola dig, studera strandhällarnas växtlighet eller uppleva karg kustnatur i storm.”. För mig är detta verkligen höjden av skönhet och ett helt underbart ställe att ladda batterierna på.

Förut var Rotsidan ett okänt och avlägset ställe

Numera är Rotsidans naturreservat ett välkänt och populärt utflyktsmål, men när jag var där första gången fanns inga skyltar, varken från vägen eller när man kom fram till vägens slut, stora parkeringar, toaletter eller liknande. Då fick man svänga in på en liten skogsväg ”vid det gröna garaget”, och man var ensam på de fantastiska klipphällarna. Rotsidan fann sin väg in i mitt hjärta redan vid första besöket.

Från Barsta hamn längs världsarvsleden

I vanliga fall brukar jag parkera bilen vid naturreservatets parkering, men idag hade jag inga tider att passa. Min dotter var hos sin pappa till dagen efter så det var bara hundarna och jag och vi hade (nästan) all tid i världen. Därför valde jag att istället köra ner till Barsta hamn och parkera där. Därifrån följde jag världsarvsleden Höga Kusten mot Fällsvik i två kilometer.

Efter mina dygn i ångermanländska urskogar och isälvskanjoner längtade jag så att det värkte i mig efter att äntligen få se havet, så jag upplevde leden som lite tråkig även att det var en väldigt fin stig att gå på. Så fort jag såg vatten till vänster om mig vek jag av stigen. Hundarna och jag fick från början balansera på stenar för att ta oss fram, men ganska snart hade vi nått fram till hällarna som ingår i Rotsidans naturreservat.

Havet och underbara klipphällar

För både mig och hundarna var det sann glädje att gå på de släta hällarna och leta oss framåt i jakten på den bästa och enklaste vägen. Mina hundar gick gärna och plaskade i havet och jag själv tog tillfället i akt att fota all växtlighet i den karga miljön. Det var en extremt glad överraskning för mig att växtligheten var så stor – och färgglad – för det hade jag inte alls väntat mig. Jag har nämligen inte varit på Rotsidan sedan jag fick mitt intresse för växter, och jag hade inga minnen av att jag sett blommor där över huvud taget.

När vi hade strosat fram längs hällarna i ungefär en timme i det fina vädret hade vi inte mött en enda människa och jag kände att det var dags att slå mig ner för att äta lite lunch. Det var enkelt att hitta bra ställen där jag kunde sitta i solen medan hundarna kunde välja mellan sol och skugga – och ha tillgång till vatten.

Oväntat möte – orkidén knärot

Pausen blev lång och skön och vi fortsatte sedan i vårt makliga tempo längs havet och njöt av dess lugna kluckande mot land. Strax kom vi till ett ställe där hällarna upphörde en kort sträcka och jag hade svårt att hitta något ställe att ta mig över med halvstukad fot och två hundar i koppel. Därför vek jag av uppåt mot den lågväxta vindpinade skogen för att gå på leden förbi den svåra passagen innan vi skulle vika ner mot hällarna igen. På vägen upp fastnade mina ögon på en liten smal växt som såg bekant ut – orkidén knärot.

Köttätande växten sileshår i massor

Uppe på leden konstaterade jag att den var allt annat än tråkig nu när den kommit ut ur skogen och gick närmare havet, så jag fortsatte att gå däruppe, vilket jag är väldigt glad över. Strax efter ett stort klapperstensfält rann det nämligen en liten bäck som jag gick fram till för att hundarna skulle få dricka, och den hade jag missat om jag hade gått nere på hällarna.

Medan hundarna drack drogs min blick ner mot marken på det lilla våtmarksområde som uppstått kring bäcken och döm om min förvåning när jag såg att det formligen kryllade av sileshår där. Alla sorter. Sileshår är små köttätande blommor. ”Körtelhåren avsöndrar ett segt genomskinligt slem, i vilket insekter fastnar. Då en insekt fastnat i slemmet böjer sig körtelhåren mot djuret och bladskivan rullar sig kring bytet. Vätskan som frigörs från körtelhåren innehåller enzymer som löser upp proteinerna i insektens kropp och de näringsämnen som frigörs kan sedan tas upp av växten.” Visst är det fantastiskt? Och vackra är de till på köpet!

Dags att lämna Rotsidan

Hundarna njöt av att få ligga i det svala, våta gräset i skuggan medan jag fotade och när jag såg på klockan hade det redan gått tre timmar sedan jag gick från bilen, så det började bli dags för mig att vända. Nästa gång tänker jag avsätta en heldag för att gå längs hela Rotsidan (även att sträckan bara är 10 kilometer tur och retur Barsta-Fällsvik) för det är så sagolikt vackert längs vägen att jag inte vill stressa fram.

På tillbakavägen höll vi oss till världsarvsleden där vi mötte ett fåtal par som av klädseln att döma var på väg för att sola på klipporna. Vandringen gick lätt genom vacker, gles, mossig skog. Vid Barsta kapell, på backen ovanför Barsta hamn, kommer leden fram och då hade vi bara några hundra meter vacker vandring kvar ner mot havet. Den lilla turen var en perfekt utflykt och mina batterier var fulladdade.

För dig som vill veta mer om Rotsidan

Rotsidan ligger i Ångermanland, Västernorrlands län, Kramfors kommun. Sväng av E4:an i Gallsäter om du kommer söderifrån och i Ullånger om du kommer norrifrån. Följ skyltar från Nordingrå mot Barsta alternativt Fällsvik. Från den vägen är det sedan skyltat ”Rotsidan”.

Länk till Länsstyrelsens information om Rotsidans naturreservat
Länk till Världsarvsleden (vi gick en del av delsträcka 9)

Inlägget Rotsidans naturreservat, Höga kusten dök först upp på Hemomkringvandring.