Den underbart vilda ön Härmanö kan jag vandra på hur många gånger som helst utan att bli klar. Igår gick jag för första gången till Nordmannevikarna och till Stenvik.

Tillbaka på favoritön

I vanliga fall planerar jag mina turer i god tid, men igår blev det en helt improviserad tur. Eftersom jag inte planerat i förväg hann jag inte ut med morgonfärjan, men vid lunchtid var både jag och Balder med.

Turen med färjan (Tuvesvik på Orust till Gullholmen, se tidtabell hos Västtrafik) tar knappt 5 minuter. För mig är det alldeles lagom för att lämna ”vardagen” bakom mig och gå in i frihetsläget.

Söderut längs tillgänglig runda

Det var en grå dag, men precis när vi steg av färjan såg vi dagens första solstrålar. Balder var ivrig att ge sig iväg, så vi började med att gå huvudvägen söderut. Vid Höpallen svängde vi in på den mindre vägen, även den en del av den tillgängliga slinga som finns på ön.

Avstickare mot Nordmannevikarna

Från vägen är alla leder tydligt skyltade. När jag kom till skylten ”Nordmannevikarna” och dubbelkollade på kartan såg jag att detta var en avstickare som jag hade planerat att göra. Enligt skylten skulle det bara vara 600 meter att gå (och sedan samma väg tillbaka).

Först korsar man en strandäng innan man går på spång en kort passage mellan några klippor. Därefter öppnar sig landskapet och det är bara klippor och hav. Trots att det egentligen var en lugn dag, med lite vind, slog vågorna mot klipporna.

Härlig plats att spendera tid på

Härute spenderade vi ungefär en halvtimme på att gå, klättra, hoppa, krypa och åka på rumpan. Allt för att försöka komma så nära vattnet som möjligt, och för att kunna se Nordmannevikarna ur alla tänkbara vinklar. Det här var en riktigt härlig, och lagom avskild, plats.

Vidare söderut

Så snart vi var tillbaka på den tillgängliga leden fortsatte vi söderut längs vägen. Vid Myren svängde vi höger där det är skyltat ”Härmanö Huvud”. Den här stigen har jag gått många gånger, för jag älskar verkligen just Härmanö Huvud. Men igår svängde jag av mot Stenvik efter bara några hundra meter istället för att fortsätta rakt fram.

Mot Stenvik (runt Skålldalen)

Stigen mot Stenvik är skyltad, och enligt skylten är det bara 800 meter fram till viken. Nu måste jag poängtera att även att avstånden låter korta så tar det tid att gå härute. Det är inte något plant underlag man tar sig fram på, utan det är till stor del klippor och ljunghed. För att hitta följer man orange markeringar direkt på klipporna eller på stenar.

Landskapet är otroligt häftigt där man går i ett omväxlande landskap. Ibland ser man långt över ön och det ser ofattbart otillgängligt ut. I ravinen som skär genom hela området växer täta buskar, så jag är så glad att det faktiskt finns en stig som gör det enkelt att ta sig fram. Så man slipper leta väg själv om man inte nödvändigtvis vill.

Balansträning i Stenvik

Till slut var vi framme vid Stenvik. Jag är lite osäker på om det heter Stenvik på grund av den hög med sten som ligger uppe på klippan. Eller om viken fått sitt namn av alls sten som man får balansera på nere i ravinen innan man klättrar uppför berget på andra sidan.

Lite balansträning var det i alla fall att ta sig över detta stenfält. Till och med för Balder, men det van nog för att de var hala och slippriga. Själv gick jag med dubbade skor som vanligt (från Icebug såklart).

Genom Skålldalen och uppåt

Sedan följde ganska enkel vandring uppe på bergen och genom Skålldalen. Det är alltså en rundslinga som man följer när man går till Stenvik, man behöver inte gå samma väg fram och tillbaka. När vi kom fram till korsningen nere i Skolldalen valde jag att gå en liten bit mot Härmanö Huvud-hållet, trots att jag tyvärr inte skulle ha tid att gå ända fram.

Vid det här laget var jag ganska hungrig så jag bestämde mig för att stanna på första bästa plats där jag hade utsikt mot havet och äta lite. Det blev vid ett av alla rösen man passerar längs lederna ute på Härmanö.

Här blev det matpaus för mig, och tuggbenspaus för Balder. Han blev både förvånad och lycklig över att jag plockade fram sådana godsaker ur hans egen väska. Medan han låg och gnagde åt jag mig mätt samtidigt som jag njöt av utsikten.

Mot färjan – i solnedgång

Sedan var det redan dags att bege sig norrut igen, för att hinna med färjan. Om vi hade missat den hade det inte varit någon katastrof, för jag hade med mig pannlampa. Men det är inte den optimala terrängen att gå runt i när det är mörkt, och det var nästan två timmar till nästa färja.

Eftersom de sista kilometrarna går på grusväg kunde vi hålla ett lite högre tempo, så vi kom fram med en kvarts marginal. Då passade vi på att gå upp till lotsutkiken för att eventuellt få se lite solnedgång. Och det fick vi.

Dessutom exploderade himlen i färg medan vi åkte på färjan den korta turen över till Tuvesvik på Orust. Det var en otroligt intensiv solnedgång. Men kort – för när jag satte mig i bilen var alla färger borta. Därför är jag extra tacksam att jag fick uppleva den.

Sammanfattning

Förra året upptäckte jag Djupvik (se tidigare inlägg), strax innanför Kalvhagen, och den är fortfarande lite av en favorit. Nordmannevikarna passar perfekt som utflyktsmål, för här kan man spendera timmar på klipporna och strandängarna. Jag är också glad att jag tog svängen förbi Stenvik. Det gav mig möjligheten att se mer av Skålldalen.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att Härmanö är för stort för att bara besöka en dag. Här vill man har massor av tid, men det är tyvärr inte tillåtet att övernatta (tälta, hammock osv) utan man får i så fall hyra rum eller stuga.

Nyfiken på Härmanö?

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket finns två andra turer på Härmanö beskrivna. De har nummer 29 och 30 i boken. Dessutom kan du se Härmanö (dock inte just Nordmannevikarna och Stenvik) andra årstider i mina blogginlägg.

Inlägget Nordmannevikarna och Stenvik, Härmanö dök först upp på Hemomkringvandring.