Vätteros är en väldigt speciell växt som jag i vanliga fall bara ser några enstaka exemplar av varje vår. Till skillnad från i år då jag fick se hundratals av dessa rosa kott-liknande växter trängas med varandra.

Som vanligt är det Tord som håller koll på var blommorna finns och när de blommar. Lite avundsjuk (eller något åt det hållet) är jag på honom som kan vara utomhus hela dagarna. Men samtidigt är jag tacksam över att vara så lyckligt lottad att jag får guidning till fina platser fulla av blommande växter.

Eftersom just vätteros råkar vara en av Tords favoritblommor den här årstiden hade han forskat lite och hittat ett ställe där den skulle växa i mängd. Till på köpet skulle det enligt hans källa finnas chans att få se den sällsynta vitgula varianten av vätteros. Trots att han besökt platsen två gånger den senaste veckan hade han inte lyckats hitta någon sådan. Så igår kväll gav vi oss ut på gemensam jakt.

Vi åkte ut sent på eftermiddagen och stannade vid några hagar längs Anebyleden. Jag hade inte förstått innan vi kom dit hur otroligt många blommor det faktiskt fanns. Vid första stället, med kanske ett 30-tal blommor, fastnade jag helt överväldigad en lång stund för att fota.

När Tord sa att vi måste gå vidare för att det fanns många fler hade jag svårt att tro det. Anledningen till min misstro var jag aldrig tidigare sett så mycket vätteros på ett och samma ställe. Så hur skulle det kunna finnas fler? Men längs stigen vi följde fanns det, precis som han sagt, otaliga blommor. Visserligen får man hålla ögonen öppna för att hitta dem, särskilt när de är som små kottar och inte har rest sig upp ännu. Dessutom gömmer den sig ofta under torra höstlöv eller mossa.

Vätterosen är en växt som kan parasitera på flera arter av lövträd. Vanligast (i alla fall här omkring) är hasseln, men klibbal och asp fungerar också som värdväxter. Blomman är inte så vanlig, men den finns i södra och mellersta Sverige upp till Dalarna och Gästrikland.

Plötsligt händer det!

Vi hade gått åt ena hållet inne i området som Tord ville visa mig. På tillbakavägen valde vi att gå en bit in bland träden istället för att följa stigen/Anebyleden. Helt plötsligt hittade jag den! Blomman som Tord så gärna ville se; den gulvita vätterosen! Heureka, ropade jag, och Tord dansade nästan en liten glädjedans på stället innan han andäktigt började fotografera den ovanliga blomman.

På grund av att gulvit vätteros är så pass sällsynt kommer jag inte att skriva ut var den finns, och jag hoppas att du har förståelse för det och kan nöja dig med att titta på dessa bilder.

När du ser detta inlägg tror du kanske att det är lätt att gå ut och hitta vätteros. Det är kanske inte exakt lika enkelt. Även att jag visste exakt vad vi letade efter missade jag det första stället med en massa vätteros igår. Däremot kom ögat snabbt ihåg vad det var den skulle leta efter när jag väl sett de första. Med tanke på slutresultatet måste jag säga att det blev en väldigt lyckad skattjakt! Hundratals rosalila vätteros. Och en gulvit!

För dig som vill veta mer om vätteros

Hos den virtuella floran hittar du mer information

Blomnördar in action

Inlägget Vätteros (lathraea squamaria) i hundratals dök först upp på Hemomkringvandring.