Karolinerleden – påskvandring i Kroppefjäll

Beräknad läsningstid: 16 minuter

På skärtorsdagen var det äntligen dags för mig och Sofia att ge oss ut på en liten vandring igen. Den här gången hade min väninna valt vilken led vi skulle gå och det blev Karolinerleden i Kroppefjäll, Dalsland.

Grått, duggregn, halt och snöigt

Tack vare att jag kunde gå från jobbet vid lunch på skärtorsdagen så kom vi till Kroppefjäll ganska tidigt på eftermiddagen. Så redan klockan 15 hade vi parkerat bilen utanför Järbo och började ge oss av längs Karolinerleden. Ingen av oss hade gått här tidigare, så vi var väldigt förväntansfulla.

Till vår förvåning låg det snö på många ställen. För oss som kom direkt från våren på Orust var det som att gå en månad tillbaka i tiden vädermässigt. Eftersom leden inte är den bredaste eller mest tillrättalagda (underbart nog!!) så var det halt på många ställen. Även där snön smält, så man fick noga se sig för var man satte fötterna.

Karolinerstugan

Efter fyra kilometers vandring på hala stigar kom vi fram till Karolinerstugan. Den ligger vackert vid Lilla Hästskotjärnen, där det också finns grill- och sittplatser.

Vid stugan finns ved och en mulltoa. När man har använt ved fyller man på vedförrådet genom att hugga lika mycket ved som man använt.

Karolinerstugan (läs mer hos Föreningen Kroppefjälls Vandrare) är öppen för alla, och man lämnar den i samma skick som man själv vill finna den i. Övernattning är möjlig.

Himlen hotar med regnskur

Härifrån fortsatte vi ytterligare några kilometer medan molnen på himlen såg allt ”hotfullare” ut. Vi enades om att försöka hitta en bra plats att slå upp tälten på innan det började regna.

När vi kom fram till Ljusa Tjärnen såg vi att det fanns en öppen yta runt ett fikabord som såg någorlunda torr ut, och dessutom verkade rymma ett tält. Området var i övrigt ganska blött och ”risigt”. Det såg ut att börja regna vilken sekund som helst så vi bestämde oss för att slå upp tältet (mitt) precis intill rastplatsen.

Sedan valde Sofia att ändå slå upp även sitt tält – och så är det ju när man har nya prylar. Man vill testa direkt! Däremot fick det inte plats på samma ställe, så hon satte upp det precis intill leden.

Middag och tjejsnack i duggregn

Så snart vi fått upp tälten och gjort i ordning våra sovplatser var det dags för middag. Den här turen hade vi bara med oss frystorkad mat, så det gick snabbt att bara koka upp vatten.

Runt oss föll ett stilla duggregn och luften var kall och rå. Men på oss gick det ingen nöd. vi hade på oss många, många lager med kläder och satt på våra liggunderlag. Trots det tog vi en liten promenad efter maten för att få upp värmen i kroppen. Och för att försöka hitta en plats med mottagning.

Kvällen bjöd på ofantligt många skratt, varvat med förtroliga samtal. Den planerade kvällsbrasan hoppade vi över eftersom regnet inte ville sluta. Istället värmde vi vatten till våra sovsäcksflaskor och gjorde oss klara för att lägga oss.

Lugn tältnatt vid Ljusa Tjärnen

När jag la mig låg jag en lång stund och bara njöt av lugnet och tystnaden runt mig. Det enda jag hörde var det sövande ljudet från regndropparna mot tältduken. Därför somnade jag snabbt och var bara vaken någon enstaka gång under natten.

När jag vaknade runt 05.30 var Sofia redan uppe och kokade sitt morgonkaffe. Själv lyxade jag till det och låg kvar i sovsäcksvärmen ända till klockan 06. Då regnade det inte längre, men den utlovade solen lyste med sin frånvaro.

Luften runt oss fylldes med underbart kvitter från vårglada fåglar. Medan jag satt där och drack min choklad njöt jag fullständigt av lugnet och av känslan att det inte fanns någon stress över huvud taget.

Fortsatt vandring längs Karolinerleden

Trots att både jag och Sofia självklart hade önskat sol (som SMHI lovat oss) gick vi vidare längs leden när vi packat ner våra blöta tält. Även denna dag gick vi genom stora skogar, förbi myrar. Det var många tillfällen jag sände tacksamma tankar till dem som byggt alla broar och spänger vi kunde ta oss fram torrskodda på.

Innan vi visste ordet av, eller ärligt talat någon timme senare, var vi framme vid vägen i Ögården. Det var här Sofia hade planerat att vi skulle vända, för hon ogillar starkt att gå längs väg. Med andra ord gick vi inte hela leden.

Strax efter att vi hade vänt gick vi ner till Storån för att äta lite mellanmål. Därifrån gjorde vi en avstickare för att Sofia hade sett några vattenfall på håll, och det var definitivt värt det. Istället för att återvända direkt till leden följde vi ån en bit, innan min äventyrliga väninna ledde oss på och utanför stigar (fulla med blåsippor) genom underbar mossig skog tills vi var tillbaka på leden igen.

Lunch i mossan och solen

Till vår stora förtjusning tittade nu solen fram, och strax kom vi till en helt underbar mossig skogsbacke. Där valde vi att stanna för att äta lunch. Vi bredde ut våra goa sittunderlag (lammskinn respektive renfäll) och njöt av varenda solstråle som nådde oss.

Den här dagen var det Sofia som ansvarade för köket, så jag passade på att strosa runt i den vackra omgivningen.

Trots att solen nu sken var det ingen värme i luften, så det var skönt att sitta på sin fäll och värma händerna på matpåsen. Medan vi satt där kom två vandrare som gick Kroppefjällsleden. De fick lite goda råd från Sofia som gått just den leden vid ett tidigare tillfälle.

Första vårvärmen, fjärilar och vila

Motvilligt packade vi till slut våra saker och vandrade vidare längs leden. Nu alltså på väg åt det håll som vi kommit från tidigare på dagen. Men i solsken såg allt så annorlunda ut – och hundra gånger vackrare.

Med lätta steg kom vi fram till platsen vi sovit och vi häpnade över hur vackert det var. Eftersom vi inte hade någon brådska hängde vi återigen av oss ryggsäckarna. Vi la oss på bänkarna och bara njöt av att känna riktig vårvärme i ansiktet.

Medan vi satt där kom sjöfåglar flygande över oss, och ibland vågade de till och med landa i vattnet trots att vi var där. Citronfjärilar fladdrade i luften. Och jag visste knappt till mig av förtjusning när jag såg en gigantisk sorgmantel komma flygande. Sofia följde efter och fotade. Själv satt jag barfota medan jag luftade fötter, strumpor och skor.

Vandring, kaffepaus och bad

När vi fortsatte vår vandring råkade vi skrämma en liten skogsödla som låg och solade sig på leden. För oss gick det nu mycket snabbare och lättare att gå när solen torkat de tidigare så våta och hala stenhällarna.

Utsikten som mötte oss när vi började skymta Hästskotjärnen mellan träden var helt magisk. Sofia blev kaffesugen så vi stannade vid rastplatsen nedanför Karolinerstugan. Där satt redan våra ”vänner” som pratat med oss när vi åt lunch så vi fick ytterligare en trevlig pratstund.

Förutom att dricka kaffe passade Sofia även på att ta ett kort dopp. Själv är jag ju en badkruka så jag nöjde mig med att titta på – och sola.

Härifrån var det bara fyra kilometer tillbaka till bilen och det gick lätt att gå. Stigarna är fina, om än lite blöta så här års. På flera platser finns även bänkar där man kan vila eller bara njuta av den lugna platsen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att detta var en riktigt energikick för mig. Tystnaden, skogarna och framför allt att få känna solen ”bränna” i ansiktet för första gången i år. Egentligen gick vi inte mer än 23 kilometer, och det tog oss ett dygn med alla våra härliga pauser. Men det kändes för mig som om jag hade varit på en lång semester. Jag är så glad att jag fick detta dygn med Sofia – på denna härliga led.

För dig som vill veta mer om Karolinerleden

Karolinerleden, eller Karl den XII:s väg som den också kallas, är 15 kilometer enkel väg. Leden har fått sitt namn på grund av att nämnde kung marscherade här när han skulle anfalla Norge 1718. Naturen är omväxlande med skog, berg, mossa och små sjöar. Observera att det inte är någon rundslinga. Hos Västsverige kan du läsa mer om leden och även ladda ner en karta.

Andra turer/utflykter som Sofia och jag gjort

Här kan du läsa om några andra turer som jag och Sofia har gjort tillsammans.

• Vackert höstdygn i Ranebo, Svartedalen
• Snäckskalstriangeln – kommande led i Uddevalla
• Kalvön runt i regnet – Uddevalla kommun
• 50-årsfirande med övernattning under bar himmel
• En mil på Flatön, Orust